Till encyklopedin

Marina Abramović

Abramović gör närvaro till en prövning av kropp, publikmakt och gränsen mellan öppenhet och utsatthet.

Vad sker mellan kropp och blick?

Marina Abramović beskrivs ofta genom fara: smärta, uthållighet, nakenhet, stillhet och risk. Det är inte fel, men beskrivningen kan själv bli alltför hungrig. Den djupare frågan i hennes verk gäller inte hur mycket en kropp kan tåla för att bli ett spektakel. Den gäller vad som händer mellan konstnär och publik när närvaron inte kan kringgås.

Abramović (född 1946) är en serbisk performancekonstnär som sedan 1970-talet arbetat med kroppsliga gränser, tid, ritual, deltagande och betraktarens ansvar. Till de uppmärksammade verken hör Rhythm-serien, samarbetena med Ulay, Balkan Baroque och The Artist Is Present. Hennes konst är inte sinnlig därför att den är bekväm. Den är sinnlig därför att kropp, varseblivning och relation sätts under tryck.

Stilla, men inte passiv

Under Museum of Modern Arts retrospektiv 2010 satt Abramović tyst under långa perioder medan besökare en i taget satte sig mittemot henne. I The Artist Is Present är strukturen enkel: två kroppar, två blickar, tid. Ändå gör väntan, museets ram och den offentliga sårbarheten stillheten till en händelse. Närvaro är här inte bara att befinna sig på plats. Den kräver uthållig uppmärksamhet där ett undvikande hade varit lätt.

Åskådaren kan inte helt gömma sig bakom tanken att konstverket är ett föremål på avstånd. Även den som förblir tyst deltar i relationen. Det betyder inte att alla deltagare upplever samma sak eller att verket i sig är en terapi. Det betyder att betraktandet har blivit ett etiskt laddat möte.

Kroppen som medium och gräns

Tidigare arbeten av Abramović prövade ibland kroppen och publikens beteende under mycket större risk. De visar hur snabbt nyfikenhet, tillåtelse, aggression och social situation kan flyta ihop. Vad gör människor när en annan kropp verkar stå till förfogande? Svaren är inte alltid lugnande. Fascination, omsorg, ömhet och dominans kan finnas i samma rum.

Den här konsten kräver därför kontext, inte efterhärmning. Att ett verk innefattar smärta eller fara gör inte skadan till en rekommenderad praktik. Att vara öppen för mötet är inte att samtycka till kränkning. Gränsen mellan mottaglighet och tillgänglighet för andras begär måste hållas skarp.

Intensitet utan exploatering

Abramović hör nära samman med frågor om närvaro, förkroppsligande, uppmärksamhet, tillit, objektifiering och estetisk erfarenhet. Hennes verk visar hur sinnlighet kan nå den punkt där öppenheten bara kan överleva om handlingsförmåga och etik finns kvar. Utan den ramen kan intensiv erfarenhet bli utvinning ur en annan kropp.

Hon förändrar därmed konstverket från sak till möte. Den avgörande frågan blir också vad betraktaren tar med in i rummet: tålamod, omsorg, rädsla, hunger efter sensation eller vilja att dominera. En kropp i tid är aldrig en abstraktion. Den gör anspråk på vårt omdöme.

Böcker och vidare läsning