Dans

Dans är kroppsligt tänkande i rytm, format av relation, historia och makt.

Dans är kroppsligt tänkande i rytm. Inte som en metafor för intellektuell skicklighet, utan som förmågan att förnimma, justera, minnas, riskera, upprepa och skapa mening genom rörelse. Kroppen är då inte bara det som bär ett jag: jaget tar form medan det rör sig.

Innan orden räcker till

Innan ett barn kan förklara rytm rör det sig. Sorg förändrar hållning innan den får en välformulerad mening; begär påverkar avstånd innan det blir ett argument. Dans börjar i denna äldre intelligens av tyngd, andning, puls, balans, blick och relation. Därför spelar den roll för sinnlighet. Den vägrar skilja vetande från rörelse. En dansare vet genom golvet, rummet, den andra kroppen, upprepningen och stunden då ansträngning blir form. Insikten tillkommer inte alltid efteråt; ibland uppstår den i rörelsen.

Dans är mer än rörelse till musik. Den kan förena gest, känsla, minne, ritual, socialt samspel och estetik, och ge utrymme för kroppsmedvetenhet, glädje, samordning och uttryck. Men dess frihet formas också av frågan om vilka kroppar som får dansa, var, inför vem och på vilka villkor.

Ritual, gemenskap och lek

I många kulturer finns dans i tillbedjan, sorg, uppvaktning, initiering, firande, protest, scenkonst och privat frigörelse. Den kan samordna en grupps andetag eller markera en övergång som språket ännu inte fångar. Den finns lika gärna i kök och på gator som i studior och ceremonier. När kroppen går in i en rytm kan det isolerade jaget mjukna till deltagande. Därför ligger dans ibland nära extas, inte för att den alltid är vild utan för att den rubbar gränsen mellan kontroll och medverkan.

Forskning utan reduktion

Forskning om vissa dansinsatser pekar på möjliga psykologiska, kognitiva, sociala och emotionella effekter. Det är intressant, men inte ett skäl att göra all dans till en hälsobehandling. Balett, bharatanatyam, tango, hiphop, improvisation och ritualdans är inte samma praktik, och studiers resultat kan inte utan vidare flyttas mellan dem. En försiktigare slutsats är att dans samlar rörelse, rytm, uppmärksamhet, uttryck, upprepning, relation och kroppslig återkoppling under villkor som kan stödja lärande.

Blicken och makten

Den dansande kroppen kan frigöras men också exotiseras, sexualiseras, disciplineras, rasifieras, säljas eller förbjudas. Vem rör sig, vem betraktar, vem tjänar pengar, vem får träning och vem får kalla sin rörelse konst? Isadora Duncan sökte en friare, mer naturlig rörelse; Martha Graham gjorde kontraktion, andning och myt till sceniskt språk; Pina Bausch lät begär, upprepning och könade roller framträda som kultur skriven i kroppar. Deras arbeten visar olika sätt att svara på ärvda former, inte en enkel framstegslinje.

För Sensual Institute är dans en grundläggande övning i sinnlig intelligens: att samordna perception, känsla, minne och relation i en form som inte skiljer kroppen från dess betydelse. Den lär inte bara ut hur en kropp ser ut, utan vad en kropp kan veta medan den rör sig.

Vidare läsning

Se även förkroppsligande, rytm, proprioception, ritual, kroppsmedvetenhet, blick, objektifiering, Pina Bausch, Isadora Duncan och Martha Graham.