Förfining som frihet och fälla
Dekadens betecknar både en konstnärlig riktning och en anklagelse. I det sena 1800-talets Europa, särskilt i Frankrike och Storbritannien, blev förfining, konstfullhet, sinnlig intensitet, symbolisk överlastning och ibland moralisk överträdelse material för litteratur och bildkonst. Samtidigt användes ordet som diagnos på en kultur som påstods vara övermogen, försvagad, lyxälskande och avskild från medborgerlig dygd. Båda betydelserna hör till historien.
Parfym, sammet, skandal och loja poser är inte hela saken. På sin mest intressanta nivå frågar dekadensen vad som sker när en kultur inte längre litar på naturen, framsteget, nyttan eller den etablerade moralen som slutliga auktoriteter. Den vänder sig mot uppodlad förnimmelse, stiliserat begär och ytans egendomliga intelligens. På sin svagaste nivå sluter den sig om sig själv: njutning utan ansvar, intensitet utan relation, skönhet utan värld.
Sinnena som protest
En färg, ett rum, en dräkt, en doft eller en hållning kan i dekadent konst bli ett argument mot vardagens krav. Sinnena är inte passiva kanaler utan instrument för vägran: de trotsar moralisk didaktik, borgerlig nyttokalkyl och föreställningen att konsten måste förbättra medborgaren.
J.-K. Huysmans roman À rebours (Mot strömmen, ofta översatt Against Nature) gör artificiell förfining nästan arkitektonisk. Huvudpersonen bygger en avskild värld av böcker, ädelstenar, blommor, dofter och förnimmelser bortom vanlig aptit. Oscar Wilde och Aubrey Beardsley för in besläktade energier i den engelska estetismen. Stil, skönhet, ironi och provokation utmanar viktoriansk moralisk säkerhet.
Den moraliska paniken gällde inte bara sexualitet. Den gällde vem som hade rätt att definiera värde: kyrka, stat, familj, vetenskap, marknad eller konst. Dekadensen prövade dessa gränser men löste inte frågan om ansvar.
En nödvändig dubbel läsning
Dekadensen vidgar sinnligheten genom att ta stil, atmosfär, ornament, smak och antydan på allvar. Den varnar också för narcissism. Sinnlig erfarenhet kan öppna perception eller bli en privat teater som undviker etisk kontakt. Gränsen går inte mellan njutning och renhet, utan mellan kultiverad uppmärksamhet och förseglad självupptagenhet.
Förfining är alltså varken automatiskt ytlig eller automatiskt frigörande. Sinnena kan bli ett laboratorium för frihet, en mask för förtvivlan eller båda samtidigt.
Läs vidare om skönhet, romantik och sinnligt förtryck.
Böcker och vidare läsning
- J.-K. Huysmans, À rebours (1884).
- Oscar Wilde, The Picture of Dorian Gray (1890).
- Mario Praz, The Romantic Agony (1933).