Livskraft är inte frisedel
D. H. Lawrence är omistlig och svår. Han var inte bara en romanförfattare om sex och inte en profet vars påståenden bör sväljas hela. Han tvingade den moderna litteraturen att möta kroppslig livskraft, industrisamhällets avtrubbning, erotisk relation, klassens sår och kostnaden för att leva avskuren från instinkt och natur. Samtidigt kräver hans verk skarp kritik av kön, makt, ras och auktoritet.
David Herbert Lawrence (1885–1930) var engelsk romanförfattare, poet, essäist, reseskildrare och målare. Hans fråga är fortfarande levande: vad händer när en kultur blir intelligent och produktiv men främmande för kroppslig känsla? Svaren är ofta intensiva, ibland lysande och ibland djupt problematiska. Att läsa honom väl är inte att rädda honom från kritik. Det är att kunna ta emot det som lever och avvisa det som skadar.
Kroppen i industrins landskap
Lawrence växte upp i gruvsamhället Eastwood i Nottinghamshire. Landskapets arbete och klasskonflikter präglar romanerna Sons and Lovers, The Rainbow och Women in Love. Industrialismen är där mer än en ekonomisk ordning: sot, trängsel, trötthet, strävan, bitterhet och längtan efter ett annat liv bildar en sensorisk atmosfär. Kropparna vill inte bara ha bekvämlighet utan kontakt med jord, väder, beröring, djurliv och relation utan sentimentalitet.
Sexualitet och censur
Lady Chatterley’s Lover, först privat publicerad 1928, blev central i 1900-talets strider om obscenitet och litterär frihet. Romanen får inte reduceras till skandal: Lawrence försökte föreställa sig sexuell relation som möjlig reparation mellan klass, kropp, språk och ömhet. Försöket är ojämnt. Hans språk kan öppna för kroppslig värdighet men också bli föreskrivande, könsbundet och mytiskt på sätt som gör verkliga människor till symboliska funktioner.
Vitalismens etiska gräns
Återkommande tal om blod, instinkt, polaritet och livskraft kan vara en kraftfull protest mot bedövning. Det kan också glida mot antiintellektualism, hierarki och essentialism. Sinnlighet är inte lydnad inför impulsen. Begär är inte automatiskt visdom. Kroppen deltar i meningsskapande, men är inte en ofelbar auktoritet.
Lawrence rymmer misogyna, rasistiska och auktoritära drag jämte ovanlig ömhet och ekologisk känslighet. Hans kritik av förtryck är ingen fullständig sexualetik. Samtycke, ömsesidighet och handlingsutrymme måste tillföras från ett mer ansvarsfullt samtida perspektiv. Därför är han en nödvändig men ofullständig föregångare: användbar för att återvinna livskraft, otillräcklig som vägledning för relationellt ansvar.
Efter Lawrence kan sexualitet inte skiljas rent från klass, natur, språk, arbete och andlig hunger. Men livskraft kan inte heller förväxlas med tillåtelse. Kroppen ber att bli hörd. Den får inte ensam bestämma över den andra.
Läs vidare om sexualitet, begär, samtycke och sinnligt förtryck.