I korthet
Ellen Laan var nederländsk psykolog, sexolog, professor och forskare i sexuell hälsa. Hon ledde arbete inom sexologi och psykosomatisk gynekologi vid Amsterdam UMC och innehade en professur om sexuella hälsans biopsykosociala bestämningsfaktorer vid Amsterdams universitet. Hon undersökte kroppsliga och centrala mekanismer i sexuell respons, njutning, könsskillnader, sexuella svårigheter och komplexa smärttillstånd.
Hennes betydelse ligger också i en intellektuell prioritering: njutning hör hemma i seriös hälsoforskning. Sexualitet kan inte förstås endast som frånvaro av sjukdom eller som kroppslig funktion. Samtidigt kan njutning inte skiljas från smärta, trygghet, trauma, relationer, tillgång till vård och jämlikhet.
Respons och upplevelse
Laans tidiga forskning undersökte genital respons hos kvinnor och dess förhållande till självrapporterad upphetsning. De två nivåerna kan hänga ihop utan att vara samma sak. En kropp kan reagera automatiskt medan personen känner föga intresse, njutning eller vilja. En person kan också känna engagemang utan en starkt mätbar reaktion. Skillnaden hindrar att människan reduceras till ett instrumentvärde.
Uppmärksamhet, nyhet, oro, läkemedel, hormoner, sammanhang och mötets betydelse påverkar responsen. Ett fysiologiskt mått kan besvara en avgränsad forskningsfråga; det kan varken avgöra vad någon känner eller om någon samtycker. Inte heller finns en universell ordningsföljd för begär, upphetsning, njutning, orgasm och känslomässig kontakt. En användbar klinisk modell beskriver variation i stället för att göra ett förlopp till normen för hälsa.
Njutning som legitim hälsofråga
Genom forskning och offentlig verksamhet hävdade Laan att ett lustfyllt sexuellt liv inte är en obetydlig privat lyx. Välbefinnande kan beröra psykisk hälsa, kroppsligt självförtroende, relationer, stress och livskvalitet. Att ge njutning plats i vården innebär ändå inte att ordinera sex, orgasm eller partnerskap. Det innebär att ta människors önskade livskvalitet på allvar när de söker hjälp.
En sådan utgångspunkt frågar inte bara vad som saknas, utan vilka omständigheter som möjliggör komfort, nyfikenhet, närhet och glädje. Den frågar också vad som hindrar dem: smärta, rädsla, skam, ojämlikt arbete, tvång, kulturell tystnad, medicinsk försummelse eller föreställningen att en persons njutning inte räknas. Frågorna kan styra bedömning, behandling, forskning och policy. Men njutning kan inte standardiseras. Det som ger en människa liv kan vara neutralt eller oönskat för en annan.
Smärtans verklighet
Laans senare arbete omfattade bland annat smärta vid samlag och vulvodyni. Ett biopsykosocialt synsätt låter vävnad, nerver, bäckenbotten, inflammation, läkemedel, rädsla, trauma, anknytning, relationsdynamik och tidigare vårderfarenheter undersökas tillsammans. Det betyder inte att smärtan är inbillad därför att känslor eller relationer spelar roll. Inte heller betyder det att den kan tänkas bort.
Medicinsk utredning och relevant behandling förblir viktiga. Psykologiskt stöd kan hjälpa vid förväntansrädsla, kommunikation, sorg eller följderna av upprepade smärtsamma möten, men får inte bli ett sätt att avfärda fysiska symtom eller pressa fram exponering. Smärta förändrar beröringens mening: det som en gång signalerade närhet kan börja signalera fara. Återhämtning kan kräva vila, beröring utan sexuellt mål, tydliga avbrytande överenskommelser, bäckenbottenvård, läkemedelsgenomgång, traumamedvetet stöd eller en ny förståelse av sexuell närhet. Målet är inte en påhittad normalitet utan, där det är möjligt, återvunnen valfrihet och kroppslig tillit.
Jämlikhet i forskning och vård
Laan utmanade en tradition där mäns erfarenheter ofta varit norm och kvinnors njutning sekundär. Att undersöka kvinnors upphetsning kan rätta till en blind fläck, men får inte skapa en ny prestationsnorm. Gruppskillnader är inte instruktioner för individer. De kan spegla biologi, inlärning, möjligheter, trygghet, kulturella förväntningar eller forskarnas mätval. Ansvarsfull forskning redovisar osäkerheten och granskar hur kategorierna bildats.
Sexuell jämlikhet gäller också korrekt information, kompetent vård, tid och avskildhet, och att bli trodd när smärta beskrivs. Den omfattar även rätten att inte behandlas. Att en intervention finns gör den inte obligatorisk.
Vad evidensen inte avgör
Psykofysiologiska studier kan klargöra mekanismer men fångar en smal del av ett liv. Urval kan vara små eller rekryterade från vården; laboratoriet kan påverka vad människor vågar berätta. Historiska kategorier kan utesluta transpersoner, ickebinära, personer med funktionsnedsättning, asexuella, äldre och människor från andra kulturella sammanhang. Fysiologi, självrapport, klinisk iakttagelse och relationskontext behöver därför läsas tillsammans med personens egna mål.
Ett samband i en grupp är ingen personlig diagnos. Ett resultat om upphetsning eller smärta kan öppna en god fråga, men aldrig ensamt tala om vad just denna kropp betyder.
Vad detta förändrar
Laans arbete ger njutning legitimitet utan att göra den till ett krav. Kroppen är inte en maskin vars utdata bestämmer värde, utan en levande källa till förnimmelse, varning, minne och val. Evidens är som bäst när den gör god vård och möjlig njutning mer tillgängliga samtidigt som den minskar utrymmet för tvång.
Se även sexualitet, upphetsning, evidens, samtycke, kroppsbild och trygghet.