Till encyklopedin

Yayoi Kusama

Yayoi Kusamas upprepningar och omslutande rum undersöker skala, perception, kropp och oändlighet utan att verken reduceras till diagnos.

Prickarna är inte ett varumärke

Yayoi Kusamas prickar är så kända att de riskerar att bli branding. Men de är inte gullig dekor. I måleri, skulptur, performance, text och uppslukande installationer använder Kusama upprepning för att förändra känslan av gräns, skala, kropp och jag. Hennes verk frågar vad som händer när perceptionen blir mer överflödande än vårt vanliga sätt att hålla ihop den.

Kusama (född 1929) är japansk samtidskonstnär med arbete inom måleri, skulptur, installation, performance, film, mode, poesi och prosa. Hon är känd för prickmönster, Infinity Nets, spegelrum och pumpor. Återkomst, ansamling, hallucination och det hon har kallat självutplåning hör till ett långvarigt konstnärligt språk. De populäraste installationerna är bara en del av detta arbete.

När seendet tappar sin vanliga kant

Betraktaren ser inte bara på ett enskilt objekt. I speglade rum och upprepade mönster träder kroppen in i ett fält där ljus återkommer, former sprider sig och det egna avbildade jaget mångfaldigas. Upplevelsen kan vara lekfull, lustfylld, oroande eller desorienterande. Sinnlig intensitet är inte en enda känsla.

Kusama har själv berättat om återkommande synupplevelser och om sambandet mellan dem och konstnärligt arbete. Det ger viktig kontext men inte en genväg till att diagnostisera bilderna. Infinity Nets och spegelrummen skapar en visuell situation där märket och kroppen tycks gå upp i ett större mönster. Självutplåning är här inte ett enkelt andligt ideal. Den kan vara extatisk, tvångsmässig, kritisk, teatral eller oroande.

Fotot av verket och mötet med det

Kusamas utställningar har blivit globala händelser som fotograferas och sprids i sociala medier. Populariteten kan få verket att likna en fabrik för bilder av besökare inne i ”oändligheten”. Men den som bara söker fotografiet riskerar att missa hur installationen organiserar perceptionen: hur upprepning förändrar avstånd, orientering och känslan av att vara en kropp bland andra.

Frågan är inte om publiken ska förbjudas att glädjas åt synintrycket. Den är om ett möte kan bli mer än konsumtion av en effekt. Kan en betraktare märka skillnaden mellan att äga en bild av sig själv och att för ett ögonblick låta rummets logik förändra blicken?

Upprepningens flera krafter

Kusama hör hemma nära frågor om visuell perception, estetisk erfarenhet, skönhet, kropp och uppmärksamhet. Där Agnes Martins stillhet kan öva ögat i finstämda skillnader fyller Kusama ofta synfältet med mönster och reflexer. Kontrasterna är stora, men båda gör samma grundfråga angelägen: hur omorganiserar uppmärksamheten jaget?

Upprepning är inte alltid likadanhet. Den kan förtäta, lösa upp, skydda eller överväldiga. Kusamas arbete gör betraktaren kroppsligt medveten om prickens, rummets och den egna figurens skala. Perception är ingen neutral tom yta; det är en miljö vi träder in i och ibland möter som om den såg tillbaka.

Böcker och vidare läsning