En kropp i den gemensamma världen
Walt Whitman kallas ofta diktaren för demokratin, den fria versen, Amerika och kroppen. Orden kan bli högtidliga och otydliga. Hans särskilda betydelse för sinnlighet är mer konkret: han gav poetisk auktoritet åt kroppslig närvaro, beröring, andning, arbete, sexualitet, kamratskap, stadsliv och vardagliga människors fysiska värdighet. Han lovsjunger inte bara kroppen. Han gör den offentlig och politisk.
Whitman (1819–1892) var amerikansk poet, journalist och essäist. Leaves of Grass gavs först ut på eget initiativ 1855 och omarbetades under resten av hans liv. Hans dikter vägrar skilja kropp från själ, medborgarskap, arbete, ömhet eller språk. Kroppen är ingen privat ägodel som kan isoleras från de människor den lever bland.
Det elektriska är också sårbart
Hud, andetag, lemmar, sexuell energi, svett, sjukdom, arbete och röst rör sig i samma diktvärld som färjor, folkmassor, soldater, mödrar, arbetare, främlingar och döda. Sinnlighet är här inte bara individuell njutning utan ett sätt att uppfatta andra kroppars liv och värde. Ingen människa är en ren abstraktion.
Det amerikanska inbördeskrigets sjukhusarbete skärpte denna blick. Den sårade soldaten, omsorgens beröring, brevet som skrivs åt en annan och närvaron vid lidande gör den ”elektriska” kroppen också febrig, amputerad och döende. Whitman kan därför inte läsas som enbart livsbejakande eufori. Hans kroppsliga demokrati måste passera genom sårbarhet.
Versen andas
De långa raderna känns ofta burna av andning snarare än av ett ärvt versmått. Uppräkningarna fogar kroppar, yrken, platser och rörelser till varandra tills dikten blir som en social respiration. Fri vers betyder inte formlöshet. Här ger formen plats åt utvidgning, direkt tilltal, upprepning och kroppslig kadens. Läsaren behöver ibland ändra sin egen andning för att följa med.
Uppräkningen kan upplevas som överdriven, men dess etiska arbete är att inte snäva in världen för snabbt. Den fortsätter att kalla in människor och platser i uppmärksamhetens fält. Samtidigt var denna demokratiska räckvidd ofullständig och historiskt begränsad. Namngivandet är en strävan, inte bevis för att alla faktiskt fick lika plats.
Begär utan enkla efterhandsnamn
Whitmans erotiska liv och dikt har tolkats genom samkönat begär, kamratskap och 1800-talets språk för tillgivenhet. En ansvarsfull läsning ska varken avsexualisera dikterna eller hävda mer om författarens identitet än källorna tillåter. Manlig närhet, kroppslig beundran och erotisk laddning är verkliga inslag i verken, medan tidens kategorier skilde sig från våra.
Whitmans vision förtjänar också kritik. I hans texter finns rasliga och nationella antaganden som måste läsas historiskt och etiskt. Att värdera diktens förstorade uppmärksamhet på kroppen kräver inte att dessa uteslutningar förnekas. Tvärtom blir frågan om vem som räknas som del av den gemensamma världen mer skarp.
Whitman ändrar sinnlighetens skala. Kroppen är inte bara min, den älskades eller den vackra kropp som får visas upp. Den är ett sätt för varje människa att träda in i en värld med andra. En kultur som föraktar kroppar kan knappast odla en verkligt jämlik känsla för deras liv.