Begäret som börjar i en kropp
Platon, verksam i 300-talets Aten, hör till de avgörande tänkarna om eros, skönhet, begär och fostran. Hans dialoger, särskilt Symposion och Faidros, ger ingen enkel lära om sinnlighet. De iscensätter tal, myter och invändningar där åtrån kan vilseleda, undervisa, förtäta och förändra. Den centrala frågan är vad som händer när eros inte endast förstås som aptit utan som en rörelse mot skönhet och mening.
Platon är inte sensualist i modern bemärkelse. Han kan misstro kroppslig njutning, illusion och oreflekterat begär. Ändå är hans tänkande fullt av kroppsliga scener: banketter, vin, blickar, skam, förföljelse, talets förförelse och laddningen mellan älskande och älskad. Att läsa honom väl är att vägra den bekväma motsättningen mellan kropp och själ. Dialogerna börjar ofta just i skönhetens förmåga att gripa perceptionen.
Diotimas trappa och dess pris
I Symposion lovprisar flera talare Eros innan Sokrates återger Diotimas undervisning. Begär framträder som en erfarenhet av brist och en längtan efter det goda. Den älskande kan röra sig från en vacker kropp till uppskattning av andra kroppar, själar, lagar, kunskap och slutligen skönheten själv. Bilden har präglat sekler av tankar om idealisering och om det som populärt kallas platonisk kärlek.
Men uttrycket ”platonisk kärlek” blir missvisande om det betyder ofarlig tillgivenhet utan sexuell laddning. Platons eros är orolig och pedagogisk. Den frågar om åtrån kan öppna uppmärksamheten i stället för att stanna vid ägande. Den som längtar kan lära sig att se mer, men kan också förvandla den andre till redskap för den egna upphöjelsen.
Kroppen får inte kastas bort
Diotimas trappa kan läsas farligt om den lär förakt för kroppen. Senare platoniserande traditioner har ibland rangordnat ande över kött och gjort sinnligt liv till något som bör övervinnas. Ändå är första steget en skönhet som möts genom sinnena. Kroppen är inte ett misstag vid vandringens början. Den är platsen där något händer.
Den etiska frågan är vad begäret gör härnäst. Blir skönhet konsumtion, dominans, fantasi eller utbildning av blicken? Platons svar bär antikens könade och sociala antaganden och kan inte okritiskt göras till en nutida relationsmodell. Men hans distinktion mellan ett begär som gör världen smalare och ett som vidgar perceptionen är fortfarande krävande.
Misstanken mot det tilltalande
I verk som Staten får bilder och sinnesintryck också en annan roll: de kan vilseleda när de saknar prövning mot förnuft och sanning. Den misstanken kan vara nyttig för en sinnlig kultur. Sinnesupplevelse spelar roll, men sensation är inte i sig klokhet. En stark attraktion är inte en etisk rekommendation.
Platon hjälper oss därmed att förena mottaglighet med omdöme. Skönhet fångar blicken, men kan också kalla den bortom omedelbar tillfredsställelse. Det behöver inte göra sinnligheten kroppsfientlig. En mer hållbar läsning kräver rörelse både uppåt och tillbaka: mot mening, men också tillbaka till den levande kropp genom vilken meningen först kom.
Frågan som återstår är vilken sorts människa ett begär formar. Önskan blir filosofisk när den älskande tar ansvar för vad skönheten väcker, i stället för att anta att åtråns styrka ger rätt att äga.