Vittnet bakom den ärvda bilden
Maria från Magdala hör till kristendomens mest igenkända gestalter och samtidigt till de mest överlagrade. Föreställningen om henne som en ångerfull prostituerad är inte ett enkelt sakförhållande hämtat ur de kanoniska evangelierna. Den växte fram i en senare historia av sammanblandningar, predikan, konst och en påfallande upptagenhet vid kvinnlig sexualitet. Om den historien berättas som biografi skymmer den det som texterna faktiskt låter henne göra: följa, stanna kvar, bevittna och förkunna.
En gestalt i flera slags källor
Maria från Magdala var en judisk efterföljare till Jesus under det första århundradet. I Nya testamentets evangelietraditioner finns hon bland kvinnorna i hans krets, förknippas med helande, står nära korsfästelsens händelser och är ett centralt vittne till uppståndelsen. Hon är därutöver helgon, andaktsgestalt och kulturell symbol. Kanoniska och utomkanoniska texter, kyrkliga traditioner, bilder, populärfiktion och modern feministisk forskning har gett henne olika konturer. De källslagen kan inte läggas ovanpå varandra som om de berättade samma sak med samma historiska anspråk.
Just skillnaden mellan person och receptionshistoria är avgörande. Den kvinna som evangelierna nämner blir i senare berättelser gång på gång tolkad genom andra kvinnors handlingar. Den namnlösa synderskan som smörjer Jesus och Maria från Betania är inte identifierade som Maria från Magdala i de kanoniska evangelierna. Ändå har dessa gestalter ofta slagits samman. En sådan sammanblandning gör inte bara en detalj fel; den förändrar vilken sorts auktoritet en kvinna tillåts bära.
Vittnesbördet och dess förskjutning
I Johannes 20 finns tårar, en trädgård, en röst och ett namn som blir igenkänt. Det är en berättelse om närvaro vid förlust och om ett budskap som måste föras vidare. När hennes liturgiska minnesdag 2016 upphöjdes till fest i den romersk-katolska kyrkan riktades förnyad uppmärksamhet mot beteckningen ”apostlarnas apostel”: den som enligt berättelsen meddelar de manliga lärjungarna uppståndelsen. Beteckningen är inte en modern uppfinning, men dess plats och innebörd diskuteras olika inom kristna traditioner.
En mer träffande fråga än vem hon skulle ha frestat är därför vad som hände med hennes vittnesmål när det lästes genom sexualitetens raster. Kvinnlig hängivenhet förvandlades till romantik, intensitet till tillgänglighet och auktoritet till skandal. Det är inte bara ett problem för kyrkohistorien. Samma förskjutning uppstår när en närvarande kvinnas ord behandlas som mindre verkliga än berättelsen någon annan vill lägga på hennes kropp.
Sinnlighet utan projektion
Maria från Magdala hör hemma i ett lexikon över sinnlighet inte därför att hon med säkerhet var en erotisk figur, utan därför att hon har gjorts till en. Samtidigt finns i evangelieberättelsens sinnliga detaljer något annat än erotisering: närheten till lidande och begravning, gråten, trädgården, hörandet av en röst och igenkännandet av ett namn. Kroppslig närvaro är här inte detsamma som ägande. Det som visar sig kan inte hållas kvar på vilka villkor som helst.
Det betyder inte att man ur texterna kan bevisa spekulativa påståenden om ett hemligt äktenskap. Sådana påståenden hör till senare fantasier eller särskilda tolkningshistorier, inte till etablerad historisk kunskap. Hon är inte heller alla evangeliernas namnlösa kvinnor i en person. Att hålla dessa gränser är en form av respekt både för källorna och för den gestalt de omtalar.
Att se innan man tillskriver
Hennes receptionshistoria prövar en svår förmåga: att möta någon innan en ärvd berättelse har bestämt vad personen måste vara. Det är en sinnlig och etisk uppgift, eftersom en blick kan vara uppmärksam eller koloniserande. Frågan förskjuts från ”vilken fallen kvinna var hon?” till ”vilket vittnesbörd försvann när närvaro gjordes till sexuell projektion?”.
Läs vidare om Eva, skam, hängivenhet, närvaro, blicken och sinnlig repression.